: BooK OF ShadowS:

 Sökandets dagar är över,
1 stor del av mig har funnit sin plats min övertygelse och !TrO!

Jag vet vem jag är...
varför jag är här 
och vart jag är på väg!


 MiTT LiV PÅ KrokigA VägaR 
där ALLT o mycket mer kan hända

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

 :::StudieR FöR LiveT:::


Ingenting är gratis och visdom får man kämpa för ty
likt TrädetS RötteR som växt läge sökt i evighet och och djupet måste  även jag kämpa för att släcka själens törst och sinnets syften. Det finns en plats som
alla kan nå för själens växande..1 värld av böcker!!

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

::::ThE WorlD TreE::::

Remember you too have a solid core 

know that the winds of change are

to be flowed with but that your core spirit will never leave you – you are indeed secure if you remember this.”

En liten hälsning till er då världen sakta somnar! Just i dag skulle jag bara vilja byta stig...prova en annan väg. I bland blir det inte som man har tänkt sig...... Tur att ::ModeR JorD:: vakar över mig och Gudinnorna ger mig det jag behöver för min vandring!


I sit for a little while in this energy, I feel the cycles of energy levels – from the summer enthusiasm to the winter retreat and letting go to the spring joyousness, it is like this cycle feels so natural and also so solid – the overwhelming thing is that through all this change in energy the center trunk is so solid there is no wavering here it is the core support and faithfully holds the tree to its height.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§


Tack ModeR JorD för all din kraft, tack älskade moder för allt
vi har haft. Jag hoppas vi kan kämpa och bygga på nått nytt,
jag hoppas att vi vinner och stigarna blir raka jag hoppas att vi finner det jag alltid saknar...

• Midvinter, Vintersolstånd, Yule 
(mellan 20 - 23 december)

Detta är årets längsta natt, den mörkaste vintern. Men det är samtidigt den punkt då årshjulet vänder och ljuset åter börjar komma tillbaka. I hjärtat av den mörkaste natten ligger fröet till ljuset. Man brukar se det här som tiden då Guden återföds som Solbarnet. Denna högtid har också passande nog tagits över av Kristendomen som Jesusbarnets födelse, efter en romersk solhögtid.
Samtidigt är detta ett tillfälle när Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Man kan antingen se det som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö.
Ritualen kan inriktas just på början till solens återkomst. Man kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Gudinnan kan både ses som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna. Detta är också ett bra tillfälle att rituellt lämna oönskade saker bakom sig.
Om man tänker på Reeds förslag ovan, om högtider som ger löften, kan man tänka sig att Yule ger löftet att solen ska återvända och dagarna bli längre.

• Imbolc, Brighid 
(2 februari)

Även om det fortfarande verkligen är vinter kommer nu de första antydningarna om att det så småningom blir vår. Högtiden kretsar mycket kring det återvändande ljuset. I det gamla keltiska jordbrukssamhället var detta tiden då fårens första mjölk kom, inför lammens födelse. Man kan se detta som vårens startpunkt.
Sabbaten kallas också Brighid, eftersom den också har firats som gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, särskilt hemmets härd. Inom Kristendomen tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnans egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare.
Guden är vid den här tiden mycket ung, växer och lär sig saker. Ritualen inriktas vanligtvis mycket på ljus, och det passar bra att vända sig just till Brighid som den som kommer med ljuset, om man arbetar inom en keltisk gudavärld. Det är traditionellt en tid för initieringar och början på nya saker, och en lämplig tid för spådomar inför det kommande året.
Imbolc ger löftet att jorden ska vakna och våren ska komma.

• Vårdagjämning, Ostara
(mellan 19-22 mars)
 
Detta är den punkt på året då ljuset och mörkret är lika starka, men ljuset kommer att öka. Naturen börjar vakna till liv, och man kan märka att det faktiskt är vår.
Namnet Ostara kommer från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, Easter. Detta var den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan också ses som en symbol för det återvändande ljuset.
Guden är vid denna tid en mycket ung man, ännu långt ifrån mogen. Gudinnan är den unga Jungfrun som lockar och leker med honom, men de förenas inte ännu. Det är en tid för jämvikt, och man kan också se det som att Solguden nu slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket. Ritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker, på våren och den groende och knoppande växtligheten. Vårdagjämningen ger löftet om att jorden ska bli fruktbar och rik på växtlighet igen.

• Beltane
(1 maj)

Nu har våren kommit igång på allvar, dagarna är längre och ljusare, och naturen är full av växtkraft.
Kelterna delade in året i en sommar- och en vinterhalva, där Beltane (uttalas ”belltejn”) markerade början på sommarhalvåret. Detta var tiden då boskapen vallades ut till sommarens betesmarker. Det är vanligt med traditioner kring eld, som exempelvis majbrasan. Detta är tiden då den unge Guden förenas med Jungfrun, och deras förening befruktar världen.
Ritualen handlar mycket om just fruktbarhet. I coven är det vanligt att man genomför den Stora Riten, en förening mellan Gudinnan och Guden som i stort sett uteslutande utförs med hjälp av redskapen athame och bägare. Man kan också hoppa över eld eller springa mellan eldar för att göra sig av med saker och markera en ny början. Det är en högtid med mycket ren livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane ger löftet att solen och jorden ska nå sin fulla kraft och blomstring.

• Midsommar, Sommarsolstånd, Litha
(mellan 19-23 juni)

Detta är årets längsta dag, då solens inflytande är som starkast. Samtidigt är det den tid då årshjulet vänder och mörkret åter ökar. I hjärtat av den ljusaste natten ligger fröet till mörkret.
Sommarens växtlighet är i sin fulla prakt, och Guden befinner sig i sin kraftfullaste tid. Man kan se det som att hans och Gudinnans förening slutgiltigt bekräftas här, förhållandet mellan dem övergår från lusta och ungdomlig förälskelse till djupare kärlek, och hon övergår från Jungfru till Moder. Guden blir också mer av en fader, en konung. Det här är också tillfället då Ekkonungen och Järnekskonungen åter strider. Man kan antingen se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar dö. Ritualen kan inriktas just mot Gudens och Gudinnans förening i skepnad av sol och jord, och den rika och fruktbara växtlighet den ger. Liksom Beltane är detta en högtid med mycket energi, och rent glädjerikt firande.
Midsommar ger löftet om den kommande skörden.

• Lughnasadh, Lammas
(1 augusti)

Vid denna tid har sommarens frukter och växtlighet börjat mogna, och det är dags för den första skörden. Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass”, ungefär ”brödmässa”.
Guden befinner sig nu i sin aspekt som Kornguden, som offras för att skörden ska bli riklig. Han är konungen som offrar sitt liv för att folket och landet ska få leva. Gudinnan är den som med sorg i hjärtat tar hans liv. Ritualen kan kretsa just kring Gudens offer, att man offrar den första skörden. Man brukar baka en brödgubbe och offra den. Och högtiden handlar mycket just om firande av skörden.
Man brukar prata om tre högtider som både är skördefester och handlar om Gudens död, och detta är den första av dessa.
Lughnasadh ger löftet om en rik fullbordan av skörden.

• Höstdagjämning, Mabon 
(mellan 21-24 september)

Detta är den tidpunkt på året då mörker och ljus är lika starka, men mörkret kommer att öka. Hösten har börjat, det blir kallare, och växtligheten börjar vissna. Det var vid denna tid man i det antika Grekland firade de Elyseiska Mysterierna, en hemlig initieringsväg som vi idag vet ganska lite om, men som förmodligen kretsade kring liv och död. Namnet Mabon myntades av Aidan Kelly på 1970-talet, och kommer från en walesisk gud.
Vi firar den sista skörden, att skörden är bärgad. Guden påbörjar resan till dödsriket och underjorden, och Gudinnan förändras från Modern till den Gamla/Dödshäxan för att följa honom. Liksom Vårdagjämningen är det en tid för jämvikt, för att begrunda balansen mellan ljus och mörker.
Ritualen kan kretsa kring denna balans, kring att vi nu med nödvändighet går mot mörkare tider. Vi firar tacksamt skörden och livet, och tar farväl av Guden inför hans resa.
Detta är den andra skördefesten, och den andra som behandlar Gudens död.
Höstdagjämningen ger löftet om en tid av vila.

• Samhain
(31 oktober)

Nu är hösten på god väg att övergå i vinter och nätterna blir allt längre. Växterna vissnar, tappar löv och förbereder sig för vilan.
För Kelterna var Samhain (uttalas ”SAOinn”, med betonig på ”sao”) början på vinterhalvåret, då man tog hem boskapen från betet och slaktade de djur som man inte hade tillräckligt med foder för att hålla vid liv över vintern. Det var också det keltiska nyåret, eftersom kelterna ansåg att året började med den mörka tiden, liksom natten var början på dygnet. Under namnet Halloween är det här en högtid där olika hedniska inslag envist hängt kvar trots kristna försök att göra om den till ”All hallows eve”, Alla helgons dag. Guden når nu fram till dödsriket och lägger sig att vila inför återfödelsen. Gudinnan tar som den Gamla/Dödshäxan emot honom. Man brukar säga att slöjan mellan världarna är som tunnast denna natt. Man kan se det som natten då den behornade Guden leder den Vilda Jakten över landet, och det är klokast att hålla sig inne om man inte vill dras med.
Ritualen fokuserar lämpligen på döden, Gudens ankomst till dödsriket och Gudinnans roll som den som ger frid och vila. Man kan också i ritual gestalta den Vilda Jakten, där Guden både är jägaren och det jagade bytet, Jägargud/Dödsgud och Hjortgud.
Samhain brukar anses vara ett bra tillfälle att kommunicera med de döda, och för spådomar. I och med slakten är detta den tredje skördehögtiden, och det är också den tredje som rör Gudens död.
Samhain ger löftet om att det kommer ett nytt år.